Therapystreams

Vi glömmer bort eller är inte medvetna om att våra yttre omständigheter bara är en reflektion av det som pågår inuti oss. Om du tycker att livet är i kaos på utsidan så är det för att det är kaos på insidan. Så det vi försöker göra är att fixa till och kontrollera saker utanför som vi inte kan kontrollera = vi krigar mot verkligheten = skapar inre stress. När vi egentligen borde hantera våra tankar och känslor istället.

Så varför ser vi inte inåt? Vad är vi så rädda för?

Att börja titta på vad som händer i vårt inre är läskigt för att det innebär att vi måste börja ta fullt ansvar för vårt mående och vi kan inte längre skylla ifrån oss på världen, staten, grannen eller hamstern. Vilket är betydligt lättare och mer bekvämt. Vi vågar inte möta våra rädslor och erkänna dem för att det också innebär att släppa upp dem till ytan och på så sätt säga hejdå till gamla föreställningar och sanningar som vi identifierat oss med så länge. 

Och om vi släpper taget om dem, vilka är vi då?

Vem är jag tex utan min ångest? 

Om vi ska ta ångesten som ett exempel för att göra det mer konkret så är vi så vana vid att må dåligt att vi börjat identifiera oss med ångesten och ser den som en del av oss. Eftersom vi tror det så håller egot fast vid den hårt och varje gång vi börjar må bättre hittar hjärnan aktivt saker för att sabotera för oss så att vi ska stanna nere på botten i det som blivit vår bekvämlighetszon. För det är det vi känner till och är vana vid. 

Att lämna ångesten bakom sig känns med andra ord som att lämna en del av sig själv. Viktigt att komma ihåg är att allt vi håller fast vid gör vi för att vi tror att det gynnar oss på något sätt. 

Detta sträcker sig långt bak till barndomen då vi kanske fick kärlek och uppmärksamhet när vi var i vår offerroll eller mådde dåligt. Och att vår omgivning fortfarande än idag ger oss bekräftelse och stöd när vi har ångest eller klagar. 

Då blir vi rädda för att tappa den kärleken på ett undermedvetet plan vilket gör att vi fortsätter tänka tankar eller göra beslut som gör att vi stannar på samma punkt. Vi fortsätter göra oss själva till offer.