Alla våra filter

Att vilja utvecklas och jobba på sig själv är bra men när förvandlas självhjälp till självhat?
Hur bra mår vi om vi ständigt behöver fixa oss själva och känner att vi inte duger helt om vi inte gör det? att vi blir lyckligare när vi jobbat bort det där vi inte tycker om. 
Alla bär vi på osäkerhet i olika former och har sidor som vi är mindre stola över eller nöjda med. Vissa saker vill vi träna bort för att vi känner oss begränsade av dessa tillexempel att vara blyg eller ha scenskräck. Andra vill vi utveckla och lära oss hur vi blir mer sociala eller får människor att tycka om oss. 
Problemet jag ser med att ständigt kriga för att överkomma det man inte tycker om hos sig själv är två saker. 

Att man gör det utifrån ett läge av att inte duga som man är = Skapar självhat.
Att man börjar följa olika strategier för att bli den personen = fake.

Om man ständigt behöver motivera och forcera fram ett beteende tills det sitter och blir en del av ens person blir man som en säljare som går in i en roll.

Vad är fake och vad är äkta? Är det äkta att träna sig till en egenskap?

Att tex läsa sig till i en bok om hur man ska vara för att gå hem hos det motsatta könet eller bli mer accepterad i sociala situationer är att lära sig hur man bygger upp en fasad istället för att acceptera och älska den man faktiskt är. Det blir inte genuint och därför skapas en inre konflikt som leder till massa stress. 
Det man vill åstadkomma genom en sån förändring från första början är att fylla behov, att bli mer trygg i sig själv och älska sig själv så att man inte behöver känna sig obekväm i sitt eget skinn. Men gör man bara en förändring som innebär att hitta lösningen utanför sig själv (följa strategier) har man fortfarande inte tagit i det underliggande problemet och det ligger kvar och maler på insidan.

Ska man göra en förändring måste man börja i rätt ände. 1. Acceptera och tyck om den delen av dig själv som du vill förändra. Ge dig själv ditt eget godkännande. Är du tex blyg så finns det massa fördelar med det och människor som tycker att det är supercharmigt. Kan du inte tycka om det så acceptera åtminstone att så här är läget just nu och det är okej att vara så. 

2. Tycker man om den man är exakt just nu kan man därefter hitta en känsla av inspiration för att jobba framåt. Att känna sig inspirerad till att göra något kommer från en lätt känsla av behag istället för att vara motiverad som innehåller en massa motstånd. Att vara inspirerad till förändring är att göra det för sig själv och inte för andra. Att vara inspirerad kommer från kärlek och inte rädsla.
Om man slår på sig själv hela tiden för att man är på ett visst sätt och motiverar/tvingar fram en förändring kommer det från självhat istället för självkärlek. Lägger du bara på ett filter ovanpå ditt självhat är du fortfarande osäker och otrygg inuti även om du kan vara den charmigaste mest sociala personen utåt för att du lärt dig hur man gör. Sedan spenderar folk livet med att bli bekräftade för sin fasad och inte för vilka de är. 

De börjar anpassa sig för att de kan räkna ut snabbt hur andra människor vill att de ska vara och ser det som en styrka. De lägger åt sidan vad de vill, vad de egentligen tycker om, hur de mår och står inte upp för detta. De forcerar fram ett humör som passar in i sammanhanget istället för att stå för att de är trötta eller helt enkelt inte är på humör. De vistas i miljöer de egentligen inte trivs i kring människor de har noll intresse för. De lägger tio filter ovanpå sin personlighet och kallar det att de ‘’jobbat bort sina issues’’. 
Förändring till det bättre är bra men inte till priset av att man nästan helt suddar ut den man är. Inget som i grunden drivs av rädsla och självhat blir bra i slutändan. Resultatet blir människor som älskar din fasad och inte dig för den du är, när vi ironiskt nog är ute efter det motsatta. Är det värt det?

To heal from the inside out

After undergoing a mammogram, Hariette's x-ray showed a tumor inside of her breast. After being initially scheduled to undergo further procedures, Hariette's appointment was delayed. She saw this as an opportunity to mindfully work on her tumor and 3 weeks later it had completely and miraculously disappeared.
 
 
Lite inne på samma sak som i Dying to be me.
Det bästa stycket jag tog med mig från boken är: 
This all comes down to the main question that Dr. Ko and others want to understand about spontaneous remissions; What flicked the switch to turn the body around from dying to healing? As for my own situation, I know the answer... But it is not something that can be found in medicine. 
 
 

Liknande inlägg

Be yourself - fearlessly

Det enda problemet vi egentligen har är att vi är så himla rädda för allt.
För vad andra ska tycka, för vad som ska hända i framtiden, för att förlora någon eller något, and the list goes on...
Det är sånt här som begränsar oss. Det du inte är rädd för har ingen makt över dig, vare sig det är ångest eller en oönskad situation. Kvar finns då bara ett lugn och en villkorslös kärlek till livet och andra människor - jag lovar!
 
1. Vad är du mest rädd för och varför?
2. Hur mycket av din energi och ditt fokus går till att oroa dig över dessa saker?
3. Sätt saker i perspektiv, är det värt att vara rädd för/oroa sig över detta?
4. Vad i hela världen skulle vara värre än det du är rädd ska inträffa eller det som händer just nu?
5. Hur skulle det kännas om du inte var rädd? hur skulle du agera då?
 
Byt fokus
1. Vad har du att vara tacksam över?
2. Vad är du nöjd med i livet och hos dig själv just nu?
3. Vad skulle du lägga din energi på istället som är KUL som du skulle må bra av om du inte var rädd/orolig?
4. Är du okej här och nu utan dina orostankar?

Det läskigaste folk vet är nog att bara vara sig själva. Är det något vi glömt att lära ut så är det hur viktigt det är att älska sig själv (= känna att man duger på djupet) så att vi slipper bära med oss en massa rädslor genom livet om att inte vara bra nog. Detta leder bara till att vi går runt med fasader som vi innerst inne bara hoppas att någon ska se igenom, så att vi kan bli älskade för de vi verkligen är och inte de vi låtsas vara.