Be yourself - fearlessly

Det enda problemet vi egentligen har är att vi är så himla rädda för allt.
För vad andra ska tycka, för vad som ska hända i framtiden, för att förlora någon eller något, and the list goes on...
Det är sånt här som begränsar oss. Det du inte är rädd för har ingen makt över dig, vare sig det är ångest eller en oönskad situation. Kvar finns då bara ett lugn och en villkorslös kärlek till livet och andra människor - jag lovar!
 
1. Vad är du mest rädd för och varför?
2. Hur mycket av din energi och ditt fokus går till att oroa dig över dessa saker?
3. Sätt saker i perspektiv, är det värt att vara rädd för/oroa sig över detta?
4. Vad i hela världen skulle vara värre än det du är rädd ska inträffa eller det som händer just nu?
5. Hur skulle det kännas om du inte var rädd? hur skulle du agera då?
 
Byt fokus
1. Vad har du att vara tacksam över?
2. Vad är du nöjd med i livet och hos dig själv just nu?
3. Vad skulle du lägga din energi på istället som är KUL som du skulle må bra av om du inte var rädd/orolig?
4. Är du okej här och nu utan dina orostankar?

Det läskigaste folk vet är nog att bara vara sig själva. Är det något vi glömt att lära ut så är det hur viktigt det är att älska sig själv (= känna att man duger på djupet) så att vi slipper bära med oss en massa rädslor genom livet om att inte vara bra nog. Detta leder bara till att vi går runt med fasader som vi innerst inne bara hoppas att någon ska se igenom, så att vi kan bli älskade för de vi verkligen är och inte de vi låtsas vara.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vad är självledarskap för dig?

 
Svar:
Att vara medveten om vem man är, vad man vill, värderar och göra aktiva val utifrån detta.
Att stanna upp och reflektera så att man fortsätter följa sin inre röst och sin egen väg.
Att ta ansvar för sina egna tankar, känslor och handlingar.
 
 
 
 

Liknande inlägg

Dying to be me

Ursäkta frånvaron på bloggen, det här är som ni säkert förstått ingen livsstilblogg där jag blandar in mitt vardagliga liv för att fylla ut med inlägg. (Om ni inte vill att jag ska börja med det också förstås?)
 
Nu känner jag att jag bara måste tipsa om den bästa boken jag läst hittills: Dying to be me av Anita Moorjani.
 
Eftersom jag lätt gråter till film så grät jag mig givetvis igenom hela den här boken också men de flesta tårar var helt ärligt av tacksamhet. Aldrig har en bok berört mig så mycket och fått mig att känna så starka känslor inför mig själv och livet. Den var så bra att jag läste ut den på två dagar och började läsa om den direkt igen på tredje dagen.
Hennes historia är helt fantastisk och blev dessutom uppmärksammad av Dr. Wayne W.Dyer som skrivit förord till boken.
Jag som är spirituell av mig kunde äntligen landa i känslan av många saker jag vetat på ett intellektuellt plan väldigt länge och någonstans även känt på mig.
 
Den handlar alltså om hennes kamp mot cancer och det jag pratat mycket om tidigare, kroppens fantastiska förmåga att hela sig själv.
Vill inte skriva för mycket om innehållet då jag inte vill spoila, jag trodde först att det skulle vara en väldigt sorglig bok som skulle ge mig en klump i magen men det var verkligen helt tvärt om!
Bara läs, och ni som redan läst, skriv vad ni tyckte! Vad fick ni med er från boken?