The power of the mind

 
Ni kanske tror att det är lätt för mig att bara sitta och raljera här om psykisk ohälsa i teorin men jag vill understryka att jag både varit djupt deprimerad samt haft ångest dagligen och panikångest. Allt på samma gång. Jag vet precis vad det innebär i praktiken, jag gick inte upp ur sängen vissa dagar för att jag inte hade någon livslust. Jag ställde väckarklockan på 07.00 varje morgon och ringde min läkare och grät och bad honom skriva ut ångestdämpande till mig för att jag inte hade ett liv. Han vägrade. Han sa ''Emelie du är bara 22 år gammal... jag kan inte göra det och leva med mig själv.''
 
Han visste att medicin inte var lösningen. Han visste att jag inte var sjuk. Och tack vare att jag tvingades ta tag i detta från grunden och möta mig själv vet jag också nu att depression inte är någon sjukdom utan en illusion som vi skapat med våra egna tankar. Det är våra tankar och perspektiv på saker som är problemet och därför måste lösningen börja där!
 
INGEN kan komma och säga till mig att det inte är möjligt för jag vet att det går. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan vi har alla möjligheten att ändra våra egna sanningar om oss själva och världen. Vi skapar själva vår lycka och vårt mentala välmående och det finns inga ursäkter. Det enda problemet vi har är att vi inte lär ut tillräckligt hur man kan träna sin hjärna.
Det är självklart för oss att vi måste gå till gymmet eller göra någon form av fysisk ansträngning för att träna upp vår fysiska hälsa men det pratas lite om hur vi kan träna upp vår hjärna för att öka vår mentala! det är lika viktigt (om inte viktigare). Varför tror ni att den mentala träningen inom elitidrotten är lika viktig som den fysiska? Det hänger ihop. Där har man förstått att vad vi tänker om saker påverkar vårt resultat.
 
Det är det som motiverar och driver på mig därför att jag ser inte människors lidande längre jag ser deras potential! och det är där mitt fokus måste ligga om jag ska kunna hjälpa någon annan. Ingen blir hjälpt av att jag sitter och klappar dem medhårs och sympatiserar med dem. De behöver en förebild som föregår med gott exempel och visar vägen till nya möjligheter inte någon som hjälper dem att rättfärdiga sin känsla av maktlöshet. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bipolär eller deprimerad?

Det är viktigt att våga ta emot hjälp om man känner att man mår dåligt och desto viktigare att få rätt hjälp.
Jag har en vän som kände att hon behövde hjälp att hitta några verktyg för att må bättre då hon kände sig stressad och deprimerad. Hon ville få nya perspektiv på saker samt prata ut lite.
Hon får till slut träffa en psykolog som bokar in ett möte på 30 minuter.
Min vän kände sig lugn dagen då hon hade sin första tid men får ett stressat bemötande av kvinnan som ska hjälpa henne. Hon satt sakligt och förklarade sitt problem. (berättade om sin uppväxt och omgivning) och hur hon upplevde att hon reagerade på den.
 
''Jag tror inte att jag kan hjälpa dig''
 
Får hon till svar. (Detta sades efter 10 minuter in i samtalet.) Sedan skickas hon hem med en uppmuntran att överväga medicin.
 Två veckor senare kom papper hem för utredning. Screening för bipoläritet - MDQ formulär utan förvarning.
 
 Jag fick så ont i magen när jag hörde detta... Dels för att man säger till någon efter 10 minuter att man inte kan hjälpa dem och sedan direkt utan att göra en grundlig anamnes vill utreda om hon eventuellt är bipolär.
Att sätta en diagnos på någon ska man vara väldigt försiktig med för det kan förstöra en människas liv då detta ändrar på hela dennes självbild. Inte bara det, risken är också väldigt hög att man börjar medicinera bort sina problem och blir beroende av tabletter för att fungera. Problemet ligger dessutom kvar under ytan så det man får bort är symptomet inte problemet. Det medicin gör är att förvandla en till någon med ett konstant neutralt känsloläge. Man får alltså ingen kontakt med sitt eget naturliga känslosystem längre. Låter det obehagligt? Jotack.
 
Så här säger 1177 om bipolär sjukdom typ 2:
 
Bipolär sjukdom typ 2

Många som får återkommande depressioner har också perioder med hypomanier, alltså lindrigare maniska symtom. Symtomen kan då vara att du får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd. Det är ändå viktigt att kartlägga de perioderna, eftersom vanlig depressionsbehandling ofta inte fungerar.

I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningsläget. De allra flesta som har bipolär sjukdom typ 2 utvecklar aldrig några riktigt maniska perioder, men ungefär en av tio gör det.

 

Gud förbjude att ha ett allmänt glatt humör och känna sig extra kreativ! Jag vet inte men jag tycker att det här låter ganska mänskligt? och OM man mot förmodan skulle känna att något ligger och skaver som gör att man pendlar så känns det inte som att lösningen är att pränta in i någon att de har en diagnos som de sedan ska identifiera sig med för resten av sitt liv! Snarare att erbjuda rätt hjälp i form av verktyg att kunna hjälpa sig själv till ett bättre mående. Det är som att sätta på någon en tvångsofferkofta som de inte kan ta av eftersom de kommer se sig som förevigt begränsade av sin diagnos. Och vadå MÅSTE få medicin? medicin för att sluta känna och äga alla sina känslor som en mänsklig varelse?

Så här ser frågorna i formuläret ut:

 
 
 
........
Alltså. Jag tror nog vi alla kan skriva under på att det någon gång i våra LIV funnits perioder där fler än en av punkterna stämmer in. Men det kan ju finnas så mycket anledningar till detta. Så pass mycket att om vi sitter och använder detta som en bedömning för om någon eventuellt ska kallas bipolär eller inte efter att knappt ha pratat med människan tidigare så kommer varenda en få en diagnos! Människor som inte ska ha en över huvud taget.
Diagnosen i sig tror jag egentligen gäller betydligt färre människor än antalet som faktiskt fått den. Jag tror att många istället skulle behöva få rätt verktyg att hantera och förbättra sina liv, inte se sig som sjuka och därmed maktlösa inför sitt tillstånd där medicin anses vara enda utvägen.
Hur ska den människan någonsin kunna tro på sin egen förmåga? Tänk om allt den behövde, som i min väns fall, var just verktyg att hantera sin depression?
 
Enligt definitionen av bipolär sjukdom typ 2 tycker jag inte ens att det ska få kallas för sjukdom. Det leder bara till en diagnos som i sin tur leder till fel hjälp. Vi behöver inte fler avstängda människor som går på tabletter vi behöver människor som ser sin egen storhet och vet vad det innebär att känna sig levande.
 
 
 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Du behöver förändras, inte världen

Folk vill att deras liv och omständigheter ska förändras till det bättre men vägrar göra något åt det.
Så fort det presenteras en lösning som innebär att man själv behöver göra jobbet backar många undan och INSISTERAR på att fortsätta vara begränsade av sitt problem. Varför? Det måste finnas något de vinner på det.
Varför sitta och argumentera för sina begränsningar annars? Nästan så att de blir offended för att man säger att det finns ett alternativ som inte innefattar att knapra piller och bada i misär. Borde inte det här vara väldigt goda nyheter för någon som är trött på att må dåligt?
 
Sen finns det ju också den andra typen av människor som istället blir inspirerade att göra en förändring.
Det var en föreläsning en gång där man frågade vad deltagarna förväntade sig att de skulle få med sig efteråt. Många räckte upp handen och sa att de ville bli motiverade.
Föreläsaren sa att det kommer ni inte få. Ingen och inget utanför er själva kan hålla er motivation igång åt er det är ert jobb.
Och samma sak gäller med våra liv. Det är upp till oss att ta action och göra vad vi kan. Det är upp till oss att ta ansvar för vårt mående och ge oss själva vad vi behöver för att kunna må bra. Vet vi inte vad det är, då är det vår uppgift att ta reda på det!
Inte sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt oss och tycka synd om oss själva under tiden. Var finns utvecklingen i det?
Om vi tror att något eller någon måste förändras för att vi ska kunna må bra är hela världen vårt problem.
Det är det här jag menar med acceptans, även när det kommer till att acceptera sin ångest. Vad vinner du på att kriga mot den? absolut ingenting mer än att den kommer tillbaka med större kraft.
Om vi gör som vi alltid gjort kommer vi få vad vi alltid fått. Om det hittills inte hjälpt att vara passiv och klaga bort sin ångest kanske det är dags att vara öppen för en annan lösning?
 
All utveckling kommer nästan alltid med lite smärta först för att vi behöver KONTRASTER för att kunna se vad vi vill och inte vill. För att lära oss vad som funkar för oss. Sluta se alla negativa känslor som djävulens påfund när du kan använda dem till din fördel och lära dig något istället. Negativa känslor är lika viktiga som de positiva och fyller sin funktion de också. Det är bara att titta på exempel i ditt eget liv. Hur många gånger har inte jobbiga saker som hänt lett till något positivt i efterhand? Till och med tack vare att det jobbiga inträffade?
Det är det här jag menar med att även försöka vara tacksam över sin ångest eller sin depression. Bara för att man inte kan se the bigger picture just nu så betyder inte det att det inte kommer leda till väldigt många bra saker sen, framför allt för ens personliga utveckling.