Bipolär eller deprimerad?

Det är viktigt att våga ta emot hjälp om man känner att man mår dåligt och desto viktigare att få rätt hjälp.
Jag har en vän som kände att hon behövde hjälp att hitta några verktyg för att må bättre då hon kände sig stressad och deprimerad. Hon ville få nya perspektiv på saker samt prata ut lite.
Hon får till slut träffa en psykolog som bokar in ett möte på 30 minuter.
Min vän kände sig lugn dagen då hon hade sin första tid men får ett stressat bemötande av kvinnan som ska hjälpa henne. Hon satt sakligt och förklarade sitt problem. (berättade om sin uppväxt och omgivning) och hur hon upplevde att hon reagerade på den.
 
''Jag tror inte att jag kan hjälpa dig''
 
Får hon till svar. (Detta sades efter 10 minuter in i samtalet.) Sedan skickas hon hem med en uppmuntran att överväga medicin.
 Två veckor senare kom papper hem för utredning. Screening för bipoläritet - MDQ formulär utan förvarning.
 
 Jag fick så ont i magen när jag hörde detta... Dels för att man säger till någon efter 10 minuter att man inte kan hjälpa dem och sedan direkt utan att göra en grundlig anamnes vill utreda om hon eventuellt är bipolär.
Att sätta en diagnos på någon ska man vara väldigt försiktig med för det kan förstöra en människas liv då detta ändrar på hela dennes självbild. Inte bara det, risken är också väldigt hög att man börjar medicinera bort sina problem och blir beroende av tabletter för att fungera. Problemet ligger dessutom kvar under ytan så det man får bort är symptomet inte problemet. Det medicin gör är att förvandla en till någon med ett konstant neutralt känsloläge. Man får alltså ingen kontakt med sitt eget naturliga känslosystem längre. Låter det obehagligt? Jotack.
 
Så här säger 1177 om bipolär sjukdom typ 2:
 
Bipolär sjukdom typ 2

Många som får återkommande depressioner har också perioder med hypomanier, alltså lindrigare maniska symtom. Symtomen kan då vara att du får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd. Det är ändå viktigt att kartlägga de perioderna, eftersom vanlig depressionsbehandling ofta inte fungerar.

I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningsläget. De allra flesta som har bipolär sjukdom typ 2 utvecklar aldrig några riktigt maniska perioder, men ungefär en av tio gör det.

 

Gud förbjude att ha ett allmänt glatt humör och känna sig extra kreativ! Jag vet inte men jag tycker att det här låter ganska mänskligt? och OM man mot förmodan skulle känna att något ligger och skaver som gör att man pendlar så känns det inte som att lösningen är att pränta in i någon att de har en diagnos som de sedan ska identifiera sig med för resten av sitt liv! Snarare att erbjuda rätt hjälp i form av verktyg att kunna hjälpa sig själv till ett bättre mående. Det är som att sätta på någon en tvångsofferkofta som de inte kan ta av eftersom de kommer se sig som förevigt begränsade av sin diagnos. Och vadå MÅSTE få medicin? medicin för att sluta känna och äga alla sina känslor som en mänsklig varelse?

Så här ser frågorna i formuläret ut:

 
 
 
........
Alltså. Jag tror nog vi alla kan skriva under på att det någon gång i våra LIV funnits perioder där fler än en av punkterna stämmer in. Men det kan ju finnas så mycket anledningar till detta. Så pass mycket att om vi sitter och använder detta som en bedömning för om någon eventuellt ska kallas bipolär eller inte efter att knappt ha pratat med människan tidigare så kommer varenda en få en diagnos! Människor som inte ska ha en över huvud taget.
Diagnosen i sig tror jag egentligen gäller betydligt färre människor än antalet som faktiskt fått den. Jag tror att många istället skulle behöva få rätt verktyg att hantera och förbättra sina liv, inte se sig som sjuka och därmed maktlösa inför sitt tillstånd där medicin anses vara enda utvägen.
Hur ska den människan någonsin kunna tro på sin egen förmåga? Tänk om allt den behövde, som i min väns fall, var just verktyg att hantera sin depression?
 
Enligt definitionen av bipolär sjukdom typ 2 tycker jag inte ens att det ska få kallas för sjukdom. Det leder bara till en diagnos som i sin tur leder till fel hjälp. Vi behöver inte fler avstängda människor som går på tabletter vi behöver människor som ser sin egen storhet och vet vad det innebär att känna sig levande.
 
 
 

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: