Det är viktigt att våga ta emot hjälp om man känner att man mår dåligt och desto viktigare att få rätt hjälp.
Jag har en vän som kände att hon behövde hjälp att hitta några verktyg för att må bättre då hon kände sig stressad och deprimerad. Hon ville få nya perspektiv på saker samt prata ut lite.
Hon får till slut träffa en psykolog som bokar in ett möte på 30 minuter.
Min vän kände sig lugn dagen då hon hade sin första tid men får ett stressat bemötande av kvinnan som ska hjälpa henne. Hon satt sakligt och förklarade sitt problem. (berättade om sin uppväxt och omgivning) och hur hon upplevde att hon reagerade på den.
''Jag tror inte att jag kan hjälpa dig''
Får hon till svar. (Detta sades efter 10 minuter in i samtalet.) Sedan skickas hon hem med en uppmuntran att överväga medicin.
Två veckor senare kom papper hem för utredning. Screening för bipoläritet - MDQ formulär utan förvarning.
Jag fick så ont i magen när jag hörde detta... Dels för att man säger till någon efter 10 minuter att man inte kan hjälpa dem och sedan direkt utan att göra en grundlig anamnes vill utreda om hon eventuellt är bipolär.
Att sätta en diagnos på någon ska man vara väldigt försiktig med för det kan förstöra en människas liv då detta ändrar på hela dennes självbild. Inte bara det, risken är också väldigt hög att man börjar medicinera bort sina problem och blir beroende av tabletter för att fungera. Problemet ligger dessutom kvar under ytan så det man får bort är symptomet inte problemet. Det medicin gör är att förvandla en till någon med ett konstant neutralt känsloläge. Man får alltså ingen kontakt med sitt eget naturliga känslosystem längre. Låter det obehagligt? Jotack.
Så här säger 1177 om bipolär sjukdom typ 2:
Bipolär sjukdom typ 2
Många som får återkommande depressioner har också perioder med hypomanier, alltså lindrigare maniska symtom. Symtomen kan då vara att du får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd. Det är ändå viktigt att kartlägga de perioderna, eftersom vanlig depressionsbehandling ofta inte fungerar.
I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningsläget. De allra flesta som har bipolär sjukdom typ 2 utvecklar aldrig några riktigt maniska perioder, men ungefär en av tio gör det.
Gud förbjude att ha ett allmänt glatt humör och känna sig extra kreativ! Jag vet inte men jag tycker att det här låter ganska mänskligt? och OM man mot förmodan skulle känna att något ligger och skaver som gör att man pendlar så känns det inte som att lösningen är att pränta in i någon att de har en diagnos som de sedan ska identifiera sig med för resten av sitt liv! Snarare att erbjuda rätt hjälp i form av verktyg att kunna hjälpa sig själv till ett bättre mående. Det är som att sätta på någon en tvångsofferkofta som de inte kan ta av eftersom de kommer se sig som förevigt begränsade av sin diagnos. Och vadå MÅSTE få medicin? medicin för att sluta känna och äga alla sina känslor som en mänsklig varelse?
Så här ser frågorna i formuläret ut: