Therapystreams

Tänkte inleda med ett gammalt blogginlägg jag skrev om min första panikångestattack för 2 år sedan:

Det var en helt vanlig fredagkväll och en av mina närmsta vänner kom hem till min lägenhet i stan efter att hon slutat jobba. Hon hade med sig en flaska vin, sin övernattningsväska i vanlig ordning och kom sprudlande glad in genom dörren. Hon korkade upp vinet och slog sig ner i soffan medan jag satt och stress-sminkade mig framför spegeln samtidigt som jag lockade håret. Vi satte på den vanliga hip hop-listan på spotify för att komma i stämning men jag kände mig inte lika pepp som jag brukade. Vi skulle gå ut och äta på lilla torg i Malmö och min vän var exalterad över den goda indiska maten och alla drinkar vi skulle dricka senare! kanske till och med gå ut och dansa efteråt om vi kände för det.

Jag brukade alltid se fram emot våra helger och vara den som var mest uppåt. Men den här gången kändes inget kul, kände mig av någon anledning illa till mods. Jag såg mig själv i spegeln och tittade på det färdiga resultatet. Håret som jag nyss spenderat 30 minuter på var fult, sminket gjorde ingen skillnad och jag kände mig obekväm i kläderna. Jag brukade alltid känna mig fin precis innan jag gick ut och vara nöjd med mig själv men den här gången var allt bara fel. Jag inser nu att jag såg i spegeln vad jag kände på insidan.

Jag minns att jag hörde min vän prata glatt om allt möjligt i bakgrunden medan hon drack sitt vin men jag hörde henne knappt. Orkade inte lyssna och kände mig jobbigt frånvarande. Kunde inte fokusera på nuet utan kände mig bara irriterad över den jobbiga känslan i magen och att den inte försvann så att jag kunde få vara lika glad som hon!

Till slut var det dags att gå, jag drog en sista suck framför spegeln och vi tog hissen ner till taxin.

Tänkte att det nog skulle bli bättre när vi väl kom dit och jag fått lite alkohol i kroppen, det var nog det som behövdes. Väl på restaurangen beställde vi in massor av mat och jag fick annat att tänka på för en stund. Jag älskade att gå ut och äta, älskade alla sociala situationer överlag. Att lära känna nya människor var bland det bästa jag visste och kunde få panik om jag stannade hemma en hel helg utan att göra något eller träffa någon. Jag kom inte ens ihåg senast jag bara satt hemma en fredag och tog det lugnt. Den indiska maten var helt underbar och vi åt upp allt vi beställt in. Ungefär 30 sekunder efter att jag tagit min sista tugga hände det något i mig. Jag kände ett tryck över bröstet och blev akut illamående från ingenstans.

Min vän såg på mig att något var fel och frågade om allt var okej?

- Jag måste på toa, svarade jag.

Min vän satt frågande kvar medan jag försökte gå upp för trapporna på övervåningen utan att få panik över att spy ner hela restaurangen. Just illamående var dessutom något av det värsta jag visste och hade fobi för att kräkas. Lyckligtvis hade jag inte gjort det sedan jag var 12 år gammal men känslan av att må illa i sig gav mig panik. Jag var helt säker på att jag var sjuk och kände fruktansvärd ångest över att behöva kräkas på en offentlig toalett.

Väl inne på toan satte jag mig ner och försökte andas djupt, satte på kranen och tog vatten i pannan samtidigt som jag mumlade för mig själv att jag inte skulle spy. Att jag skulle klara att stå emot det och att känslan skulle gå över snart. Pulsen gick upp mer och mer och till slut satt jag och hyperventillerade samtidigt som jag försökte gå in i mig själv för att bli lugn.

I 20 minuter satt jag där innan paniken lade sig helt och jag vågade gå ut igen.

På darrande ben gick jag ner för trapporna till min kompis som såg orolig ut och frågade vad som hänt. Jag tog upp mitt kort ur väskan och lade det på bordet.

- Kan du göra mig en tjänst och snälla betala åt mig, Jag måste ut härifrån.

Jag vände mig om, gick ut i den kalla luften och satte mig på huk mot väggen. Brydde mig inte om att folk kollade när de gick förbi. Försökte bara greppa situationen och hade ingen aning om vad som precis inträffat. När min vän kom ut förklarade jag att jag ville hem, kände inte för att gå ut längre. Ångestkänslorna fanns fortfarande kvar i kroppen och det enda jag ville göra var att bädda ner mig i min säng och sova. Inte vara bland folk, inte träffa någon…

Så fort jag kom innanför dörren blev jag lugn igen. Här var jag trygg

 Utan att veta om det hade jag haft min första ångestattack. Jag hade känt mig deprimerad i nästan tre månader och stressen hade byggts upp inom mig mer och mer över diverse saker. Efter den gången blev det bara värre och värre. Jag var konstant orolig över att det skulle hända igen och över att det kunde hända precis var som helst, när som helst. Jag började isolera mig mer och mer. Den sociala utåtriktade Emelie som alltid ville hitta på saker var spårlöst försvunnen. Jag gick från att vara ute varje helg till att sitta hemma och knappt prata med någon. Mitt sociala liv fanns nästan enbart på sociala medier och när någon föreslog att vi skulle ses kom jag med ursäkter varje gång. Till slut fick jag ångest av att bara lämna lägenheten… Kunde inte ens gå in på hemköp runt hörnan och handla mat. Det tog så oerhört mycket kraft psykiskt och hade de inte haft snabbkassor där man kunde sköta allting snabbt och smidigt själv hade jag nog inte ens gått dit. Bara att behöva förbereda sig mentalt inför en sån enkel sak i vardagen gjorde mig ännu mer deprimerad. Alla sociala situationer som jag tidigare älskat gav mig nu en fruktansvärd ångest. Ingenting i mitt liv kändes kul längre. Jag har aldrig varit så ledsen och uppgiven någonsin. Kände inte igen mig själv och trodde aldrig att jag skulle återgå till mitt normala jag vilket skrämde mig mer än något annat. Kände mig fångad och begränsad på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt, inte för mig. Jag hade hört folk sjukskriva sig på grund av depression och ångest men hade alltid tänkt att jag aldrig skulle bli en av dom. Att de var svagare än mig för det var väl bara att rycka upp sig?

Nu vet jag att det inte är så enkelt. Inte alls. Jag gick knappt upp ur sängen på 1 månad och det var långt ifrån frivilligt. Att hantera detta har nog varit den största utmaningen i mitt liv hittills.

Har många fler exempel på hur ångesten begränsade mitt liv. Hur jag ställde klockan varje morgon för att panikringa min läkare på vårdcentralen gråtandes och be honom skriva ut ångestdämpande för att jag inte orkade längre. (Han vägrade tack och lov!) Jag har suttit längst ner på botten men jag har också tagit mig upp och lever ett ångestfritt liv idag. Jag hoppas att denna bloggen ska kunna hjälpa flera i samma situation och jag kommer att dela med mig av mina egna upplevelser men framförallt kommer jag skriva om hur man kan ta sig ur det och vara lösningsorienterad! inget blir bättre av att vi sitter ett gäng under en gemensam blöt offerkofta och ältar tillsammans. :) så för er som verkligien vill göra en förändring och ta er ur misären, detta är bloggen för er!